I en liten, liten värld av blommor...

Vad jag egentligen bara
vill säga är att jag är så
otroligt trött på lukten av
bränd mänsklig ansträngning.
Alla dessa repressivt toleranta
s.k. människor med makt och möj-
ligheter som konsekvent utan
insikt bildligt talat eldar upp drömmar, förhoppningar och sociala mästerverk. Av människor byggda sammanhang med händer, fötter, armar, ben , själ och tanke försvinner i flammornas dån på en historisk mikrosekund. Den lukten far som en destruktiv stormvind både inne i och runt mitt krympande huvud. Bli inte likadan, gå vidare, se igenom... Altså hamnar jag hela tiden i ett vacum där jag inte tillåter mig hata, vara bitter, ge utlopp för min rasande frustration.
JAG, JAG, JAG... Lukten av brända, svedda och t.o.m. ibland förkolnad människodrömmar gör mig fysiskt illamående. Lamslagen. Vibrerande som ett asplöv i grymhetens vindtunnel. Hellre arg än apatisk. Hellre rasande än rosande. Jag tänker tillåta mig själv att se elden och känna hettan. Aldrig glömma en VERKLIG oförätt. En dag kommer vi att bygga nya intellektuella automatkarbiner som med sina tankeskott skall frigöra krafter som inte går att dränkas i
trångsynthetens gråa, ljumma, flodvåg!