Utanför våra källarfönster finns två stensatta avgrunder.
I en av dem råkade en igelkottsunge ramla ner.
Den låg där, halvt ihoprullad, så otroligt söt och sorglig.
Vi såg framför oss tiden innan den gett upp och kurat ihop sig;
desperata försök att klättra ut, små, små femfingrade tassar
med långa, smäckra "naglar" som förgäves letade en väg upp och ut.
Vi måste självklart ge den en anständig begravning.
Vi måste självklart ge den en anständig begravning.
Sagt och gjort, jag lyfter upp den ur dens avgrund och tänk,
den drar tre djupa andetag och rör på sig.
Oooooops, den lever !
I stället för graven blir det ett skyddat hörn av gräsmattan
med vatten på ett fat bredvid.
Djup chock och uttorkning tänker vi
när den bara ligger alldeles stilla bredvid tallriken.
Varje gång jag rör vid den drar den tre djupa...
17 timmar ligger den bara stilla, uppenbarligen vid liv men helt stilla.
Kanske blev det för mycket, för länge, för traumatiskt,
den ligger i framstupa sidoläge hela natten och förmiddagen.
Så plötsligt har den flyttat på sig... 4 decimeter...Livstecken, Hopp !
Fortfarande i hoprullat läge men...
En halvtimme senare ser vi den pinna iväg över vändplanen
mot grannens staket. Full av liv.
Snörvlande och nosande på allt som kommer i dess väg.
Allt som igelkottsungar ska göra.
THE END
